när två blev tre

Ja för det är rena öken där, förutom att plocka returer det vill säga kunder som lämnar sånt som dem ångrar sig om och så vidare, så finns det inte så mycket att göra i kassan, justja det är ju om kassalinjen jag pratar om.
Har en tendens att inleda en konversation utan att först säga vad eller vem jag pratar om, kan bli rätt så roligt och tokigt.

Kommer ihåg en gång när jag och Hanna var på väg till Ikea om jag inte minns fel, ja vad ska man annars göra i Haparanda? Iallafall så diskuterade vi om Sangis grillen och om hur det ser ut invändigt, men jag tänkte på 11:ans och Hanna på Sangis grillen, så när hon förklarade en sak så fatta jag inte hur hon menade, för jag hade ju mina tankar på fel ställe, så där gorma vi till varandra i säkert 10 minuter tills jag sa, men inte fan finns det nån sån på 11:ans, och Hanna svarade, men jag PRATAR om Sangis grillen och där innan hade jag nästan "dumförklarat" Hanna att hon har dåligt minne.

Ja så kan det gå när två personer tänker på två olika platser.

På tal om Haparanda av alla ställen så kan jag dela med mig av hur jag fick jobb på Ikea.

Det hela började som med alla jobb, eller ja dem flesta om man nu inte har några kontakter eller trådar man kan dra i att jag skickade in en ansökan till Ikea. Först så var jag inte sådär himla brydd om att Ikea skulle komma till Haparanda och att dem sökte folk dit, men det var min Far som tryckte upp Hb (Haparandabladet) rakt i fejset på mig och sa, "skicka en ansökan till Ikea nu och inte imorgon"
Så efter några veckor så började intervjuerna, om jag inte minns helt fel nu så var jag en av cirka 3000 tusen ansökande.
Jag hade varit nervös på tidigare intervjuer, men dessa intervjuer var så kallade gruppintervjuer, där satt jag med 4-5 andra ivriga och minder ivriga sökande.
Så jag tänkte att nu är det bara att visa framfötterna och inte sitta där som en potatissäck.

Men det var inte över efter första intervjuen, dem var tvungen att gallra så det blev en andra gruppintervju, hade tur för det var mer än en som inte riktigt var förberedd eller sugen på att jobba för Ikea, så dem som inte tog för sig ökade bara mina egna chanser att övertyga att jag var rätt man för jobbet.

Sen kom en lång väntan sommaren 2006, tankarna rusade, hoppet hoppade hopprep och jag sprang för att kolla till mobilen om någon hade ringt, men inte det.
Då ljöd ringsignalen i mobilen och tog upp den, såg att det stod "hemligt nummer" på displayen, fan nu är det dem som ringer, vad ska jag säga sa jag till Hanna och min bror som var där vid tillfället.
Svarade och en kvinna presenterade sig, ja du jonas, du verkar vara rätt för oss och du gjorde bra ifrån dig på intervjuerna, ja något sådant sa hon. Hon frågade om jag vill jobba för Ikea, självklart vill jag det svarade jag åt henne.

Den känslan jag hade efter det samtalet gjorde sommaren 2006 till en av dem bästa sommrarna jag upplevt.

Så jag ångrar inte att jag skickade iväg den där ansökan som min far tjatade om.

Måste bara skriva några rader om min dotter.

När jag kom hem så såg jag Wilma ligga i hennes säng, slängde av mig ytterkläderna för att gå in till henne, sa som jag alltid brukar säga till henne när jag kommer hem, heeeej med ett leende på läpparna, och som alltid skrattar hon när hon ser mig, det skrattet och hennes ögon för mig att må så otroligt bra.
Det får mig att verkligen på gott humör igen, för på Ikea finns det alla sorts människor.

Jag vill skicka en E-ros till alla mina kollegor, för det är dem som förgyller min dag på Ikea, tack vare dem får jag alltid många goda skratt, humor och skratt är livsviktigt på en arbetsplats.

Glöm dina bekymmer, i morgon kommer nya.

La in från videokameran det som vi har filmat till datorn och satt och såg på det, hon är så underbar våran lilla dotter.
Hennes ansiktsuttryck när hon får smaka på bebis mat, majs med kött och allt vad det heter. Att hon kan avgöra vad hon tycker om och inte tycker om redan, eller ja grimasera olika åt maträtterna.

Känns som att vårat liv går i ultrarapid fart, hux flux så är hon snart ett år och vi som nyss var på BB, var far tiden?
Istället för att sova en tredjedel av våra liv så skulle det vara bra om vi bara behövde 5 timmars sömn.
Låter som en bra idé det.

Jag funderade mycket under våran graviditet, eller ja Hannas då, om hur det skulle bli med Wilma. Kan då säga att inget har blivit så som jag har tänkt det, eller jo dem tidiga morgorna.
Men som att jag skulle ta upp henne om hon var ledsen och inte kunde sova, att jag skulle gå runt med henne i lägenheten och lugna ner henne och berätta till henne hur mycket jag älskar henne och att hon är min solstråle.
Men hon sover ju som en stock! Vi får nästan väcka henne om vi vill gosa med henne, nu går vi inte o väcker henne mitt i natten, men ibland vill jag bara ta upp henne och lukta på henne när hon ligger tryggt i min famn.
Som idag när jag kom hem från jobbet efter att inhandlat diverse lördags tilltugg så ligger hon redan och sover, har sagt till Hanna att lägga henne om hon är jätte trött. Men hon sov när jag for, hon sov när jag kom hem.

Vill hålla om henne, busa med henne, ja jag saknar henne. Så fort jag ser en bebis som antingen grinar eller skrattar på Ikea så tänker jag på Wilma. Tiden bara försvinner, vill kunna stoppa tiden och bara mysa med mina söta prinsessor.

Vi har då haft tur med Wilma, eller ja kan man kalla det tur? Inte har andra föräldrar otur för att deras bebis kanske inte sover lika mycket som Wilma. Jag säger inte att Wilma är bättre på något sätt än andras bebisar, men hon sover hela natten lång, sen ligger hon där och pratar i spjälsängen och bara skrattar när Mamma och Pappa kommer dit för att spionera när hon var vaknat.
Vi kan då verkligen inte klaga över henne dom dagar hon är tjurig och inte vill sova, ligga på ryggen eller göra det vi gör. Men ta i trä, snart kanske hon inte sover lika mycket, vem vet.

Okej har fått höra från en av mina trogna läsare att jag bara skriver om Wilma hela tiden, okej jag ska skriva någon rad eller två om min kompis.


Han är en bra kompis, eller bra och bra, han duger.

Skrev om han tidigare fast det var på Lunar som jag typ aldrig med loggar in på, känns så pasé. Blogg är det nya, blogg till folket!

Han är en sån som man kan lita på, säger han en sak så blir det så, eller ja oftast. Han kan vara lite seg ibland, fast det är ju jag med så det jämnar ut sig.
Vad har vi gjort och upplevet tillsammans? Ja vad har vi inte gjort tillsammans, ja vi har inte pissat i kors vad jag kan komma ihåg. Det har jag gjort med en annan kompis, vi var nog runt 8 år, typ. Nu vet ni det, skriv upp det.
Känns som att han är den som har ställt upp för mig mest, klart dem andra har ställt upp för mig, men umgås man mycket med samma person så bildar man en osynlig kedja till varann, hm hur konstigt lät inte det där?
En länk mellan varandra som inte går att bryta upp, den sitter fast där, hoppas den sitter fast hela livet.

Han är den som skulle bli min Bestman på mitt bröllopp, han är den som skulle få bli gudfar till mitt barn, fast nu har både jag och Hanna syskon som står liksom före i kön, om dem nu vill. Ja Hannas syskon är redan gudföräldrar till Wilma, får se om mina bröder vill vara gudfädrer åt vårat nästa barn, nångång i framtiden.

Han är sig själv hela tiden, sådär lagomt dryg-ärlig och retsam, ja sån är han. Därför tycker jag om honom som vän, känns bra att ha honom som vän. Jag vet var jag har honom och han mig, hoppas jag.
Jo jag vet att det är länge sedan jag har festat med "grabbgänget" men den tiden kommer, jag är inte så gammal, bara halvvägs till pensionen om sju och ett halvt år. Så det finns tid pöjk.

Sen har vi sommaren, kanske den bästa årstiden, vadå kanske? Ja vintern är fin den med, fast man bävrar sig för att stiga upp på morgonen och känna det kalla golvet med sina varma och mjuka fossingar för att klä på sig.
Vintern är fin den, då när det inte är -25 grader utomhus och snö upp i långkalsongerna.

Han, han, han. Vem är denna han då?

Ja jag ser honom då och då på jobbet, han har köpt värsta fina bilen, dock ingen familjevänlig bil, minus där.
Han är min arbetskollega, jo jag vet, blir inte av med honom så lätt. Fast jag hjälpte honom in på bygget, eller ja jag tror det iallafall. Så jag får skylla mig själv.

Han står där på Kök och säljer Kök till kunder, och det gör han bra.

Ja nu vet ni nog vem det är.
Är lite ironisk på en del ställen, men det förstod du nog.

Jadu Toni, nu fick du några rader av mig, hoppas jag fick dig att skratta, eller ja åtminstone att le. För varje gång jag drar en vits eller drar ett skämt så skakar du bara på huvudet och fortsätter att läsa sportsidorna i NSD.
Men en dag, den dagen ska jag berätta en rolig historia och då jävlar SKA du skratta.

Tack och hej för mig.

Glöm dina bekymmer, i morgon kommer nya.

Det är underbart så som jag har skrivit många gånger tidigare.
Ångrar mig inte en sekund när jag sa till Hanna att jag vill ha barn med henne, hur vore vårat liv utan Wilma, ja det går nog inte att föreställa sig.
Visst då hade vi fortfarande varit mer fria, sett film sent på kvällen och inte behöva smyga oss in i sovrummet.

Men när man smyger in i vårat mörka och varma sovrum, lägger oss under täcket för att sova, vad hör vi då?
Jo där ligger Wilma och sover, vi hör hennes djupa men stillsamma andetag, när hon vrider sig sådär bakåt med huvudet som nästan ser omänskligt ut. Jaha där kom en lite fot upp, en prutt och en rap.

Ja då somnar jag gott, fast jag kan inte undgå att fundera om hennes framtid, våran framtid, allas framtid en liten stund. Ja ibland kan jag ligga där och filosifiera om allt möjligt, finns så mycket att se fram emot.
Brukar fundera minst 15-20 minuter, det är minimum, kan ju inte lämna en tanke utan att ha tänkt klart just den tanken.

Jag vet inte varför men Hanna har börjat snarka nu på sistone, kanske är det Wilmas fel för hon brukar snarka ibland. När Wilma snarkar är det ju så sött, men när Hanna snarkar tror man att ett tåg med 20 vagnar rullar in på perrongen.
Då är det inte så lätt att somna, försöker mycket och länge att inte bli störd av det men det går inte, aldrig i helvetet att det går. Efter ett tag så knuffar jag till henne, ingen reaktion från lokföraren, en till och lite starkare knuff gör så att hon vaknar och reser sig halvt upp och frågar vad det är som pågår därav jag svarar att du snarkar så mycket att du väcker Wilma snart. Hon lägger sig ner och somnar om på en och en halv sekund.
Vad händer då? jo samma visa igen, suck tänker jag och försöker knuffa utan att väcka henne, ibland går det, ibland inte.
Jadu Hanna, du är söt och jag älskar dig, men när du snarkar när jag själv är trött och försöker sova så kokar jag, fast jag vet att jag är en hejjare själv på att snarka, prata i sömnen och andra konstigheter jag utövar så jämnar det nog ut sig.

Känns som att jag går miste om så mycket när jag jobbar, kan börja kl: 11.00 till halv 19.30, en 40 minuters bilresa hem, äta middag halv 9. Sen är det kvalitets tid med Wilma, men det varar inte så länge innan hon ska sova, trist.
Jaf får ta igen förlorad tid när jag är ledig, jo vi får vara ledig för Ingvar.
Men om jag får bestämma min framtid så kommer jag jobba inom Kalix kommun i framtiden.
Så skönt det kommer att slippa köra 10 mil tur och retur, och för att inte tala om alla bensin kostnader som kommer att försvinna. Hoppas, hoppas.

När jag kommer hem så hänger jag av mig jackan, tar av mig skorna för att gå in till Hanna och Wilma i vardagsrummet där dem sitter o nördar sig framför den bärbara. Vem är det som tittar på Pappa när han kommer in, jo Wilma.
Där sitter hon och spärrar upp ögonen och skrattar när hon ser mig. Då vill jag bara hålla hårt i henne och aldrig släppa taget. Brukar tänka att när jag är borta över dagen så många dagar i raken att hon ska glömma bort mig, för hon är ju med sin Mamma dagarna i ända. Klart sen på kvällen och mina lediga dagar så är jag ju hemma.

Glömmer inte hennes första poop kalas, det bokstavligen var överallt, på toapappret, väggen, mattan, våra kläder, ja tillochmed på reklam bladen som låg på golvet i toaletten. Och där låg hon hur nöjd som helst, ja det kan förstå att hon var. Ja våran lilla skitunge är så söt hon, ja även när hon sprutlackerade våran toalett.

Våran stora tjej sitter nästan nu själv i soffan, golvet. Där sitter hon och funderar vad nästa steg blir? Om jag lyfter min ena arm så faller jag nog, bäst att hålla nere båda två samtidigt.

Jag brukar knäppa med mina fingrar när hon sitter i soffan för det tycker hon om, men när jag knäpper med dem ovanför hennes huvud så följer hon givetvis efter, och sen bakom hennes huvud, och när hon ska kolla bakåt så faller hon. Det låter nog elakt och grymt av mig att göra så, men vi har kuddar omkring henne så fallet blir inte så långt. Sen är det ju så himla roligt när hon ligger där på sidan så säger hon ingenting, så snäll så. 

Fast jag kan säga såhär, jag tränar hennes balans så jag hjälper henne, på ett roligt sätt.

Jag har känt glädje många gånger i mitt liv, när Hanna sa att hon älskar mig för första gången, när jag fick min första egna dator, när jag fick fast anställning på IKEA, första abborren på kastspö, ja många fler gånger.
Men inget av det ovanstående går att jämföra med när Wilma föddes.

Att bara få se Wilma kan få mig att må så bra, om jag har haft en jobbig dag på jobbet så räcker det med att få se Wilma så är allt det glömt.
Redan så märker vi drag från oss båda, sitt temprament och tjurighet har hon nog fått från mig. Som när hon suger från nappflaskan så får man knappt röra i henne, som när hon ligger lite tokigt så ska jag räta till henne, satan då säger hon ifrån på skarpen. Sen har vi när vi matar henne med morotspuré, om det går för sakta så grimaserar hon och då vet vi att vi får höjja tempot. Ska bli roligt att se när hon blir lite äldre och se vem hon är lik till utseendet, just nu är det väll mest mig vi får höra från släkt och vänner, fast en del säger att hon är lik Hanna. Ja vi får se som sagt. Sen hennes alla andra egenskaper såklart.

Livet utan Wilma hade varit så tråkigt, hon ger mig energi att gå upp till jobbet, hon ger mig hopp om framtiden, hon ger mig glädje och många skratt. Tänk att en sån liten människa kan ge så mycket fast hon inte vet om det själv.

Jag älskar dig Wilma.

Vem är denna Hanna egentligen?

Ja det vet jag inte, eller jo jag vet en hel del om henne men inte allt.
Tänk va tråkigt om man hade förmågan att läsa andras tankar? Jaha hon ska köpa mig en tröja på HM, typ.
Nä tur att jag inte har den förmågan, vill inte veta vad Hanna tänker på, speciellt inte efter att jag retat henne så pass mycket att hennes blick verkligen skulle kunna döda mig.

Men jag måste få reta, reta, reta och reta. Sån är jag helt enkelt, men jag borde själv bli bättre på att behärska mig när hon retas tillbaka.
För jag har kort stubin, vääldigt kort. Som när man är riktigt hungrig är det lätt att man blir grinig och att det går ut över omgivningen. Jag vet många som är så i min omgivning, men vad gör det? inget, för jag vet hur glada och possitiva dem är annars. Alla reagerar på olika saker, vissa av att man är hungrig, andra av trötthet.

Justja det var Hanna jag skulle skriva om, min Hanna och Wilmas.
Hanna är så nära perfekt man kan komma, hon är omtänksam, snäll, rolig, förstående, snygg och kom inte o säg nå annat Hanna! För då kittlar jag dig under armen så du tappar andan. Varför skriver han inte att hon är perfekt kanske du undrar? Ja för jag vill inte ha en perfekt flickvän, en som är bra i allt, gör inga fel, säger alltid dom rätta sakerna, jo tjena.

Det är dem små sakerna som förgyller min vardag, hennes "brister" får mig bara att se henne på ett helt nytt sätt och älska henne ännu mer. Sen har vi det där med att vi är så olika, kan inte bli bättre.

Innan jag träffade Hanna så har jag strävat efter att hitta nån som är så lik mig som möjligt, fast inte till utsendet då tack o lov. Länge ville jag "hitta" någon som mig men inte först efter jag träffade Hanna så kom jag på att jag har ju tänkt i helt fel omloppsbana. Jag var och studsade runt på jorden fast jag borde hoppat runt på Pluto, där var ju Hanna.
Ojoj vet inte vad jag svamlar om, men det jag menar är att två lika människor är nog inte den bästa kombinationen, inte enligt mina erfarenheter. Alltså visst är det bra om man tycker om samma sorts filmer och har någorlunda samma humor, för ett förhållande utan humor, ja då blir det inga knölar i sänghalmen.

NU menar jag inte att Hanna är någon utomjording, för det är hon verkligen inte, men jag sökte efter fel sorts människor, så tack Hanna för att du har fått mig att inse att du är den rätta för mig. 

Så det här med lika och olika, enligt mig så ju mer olika desto bättre. Jag gillar en massa som inte Hanna gillar, jag lyssnar på en massa som inte Hanna lyssnar på, förstår ni. Jag kan en massa om datorer och eloktronik, Hanna en massa om modé och kläder. Kan det bli bättre? 
Vi balanserar varandra med våra olikheter, sen att hon är så jädrans söt nu när hon har fått sina nya glasögon är en annan femma.

För när Hanna har på sig sina glasögon så drar hon som upp näsan som när man är lite tveksam, hm svårt att förklara men det blir lite rynkigt, vid näsan då. Hon är så förbaskat söt, så jag gick här och längtade tills hon skulle få hem dem. Så nu njuter jag av ännu en sak här hemma, av Hannas säregna sätt att bära glasögon.

Kommer ihåg när jag fick träffa Hannas föräldrar för första gången, pirret fanns redan innan jag hade satt mig i bilen hemma i sangis på väg till dem. Vad skulle jag ta för kläder? Man ville ju göra ett gott första intryck tänkte jag.
Så när jag körde uppför backen som slingrade sig upp mot deras hus, längst upp på kullen. Okej det är ingen jätte stor kulle, ville bara fylla ut berättelsen lite.

Steg ur bilen med viss oro, hur skulle det gå, vad ska jag säga. Ska titta ner i golvet som en liten pojke som har gjort något fel, skulle jag titta vänligt mot dem som om jag försökte sälja in något till dem. Nej var dig själv tänkte jag.
Hanna mötte mig på väg in, jag hörde röster och skratt från rummet, pulsen steg.
Där satt 4 vuxna personer, 2 män, 2 kvinnor. Jaha det här blir ju lätt att veta vem som är Hannas föräldrar.
Vi satte oss ner i deras soffa, en sån där med förvaring under sitsen och bara satt där. Jag log och försökte klura ut vem hennes föräldrar var men det var helt omöjligt, jag är förövrigt väldigt dålig på att se folks drag, kan knappt säga vem som är mest lik mig av mina föräldrar.

Jag ville bara gå upp till Hanns rum eller till vardagsrummet för att få ordning på pulsen och handsvetten.
Var faktiskt tvungen att fråga Hanna vem hennes föräldrar var, lite pinsamt men var tvunget. Sen efter det hade jag jäkligt svårt för att komma ihåg hennes fars namn, jag blandade ihop hans namn med Stefan, haha vet inte varför.
Varje gång jag skulle fråga honom om något så fick jag tänka till en extra gång.

Ja den första tiden var speciell, det är den fortfarande. Men sådär nykär är man nog bara en gång i ett förhållande. Men finns så mycket annat som är minst lika bra, som när Hanna slänger iväg ett sms till mig då jag jobbar, då får jag ny energi att möta kunderna med.

Vad mer kan jag skriva om Hanna, säkert en massa men så länge du vet att jag älskar dig Hanna och att du är det bästa som har hänt mig så är jag lycklig. Sen att du har gett mig den absolut bästa gåva jag någonsin fått gör ju inte saken sämre. Jag kommer älska dig för evigt, men knöser du ut en till tjej då vette fan. 
Nej skämt o sido, det spelar ingen roll. Du kan ju inte direkt bestämma det.

Jag älskar dig.

Glöm dina bekymmer, i morgon kommer nya.

Mitt humör speglas till ganska stor del av vädret, är det kallt och mulet ute så stiger jag inte direkt ur sängen med ett glädjesprutt. Men är det sol däremot så känns det mycket trevligare att lämna sängen, fast den dära snooze knappen på mobilen är ju så lockande att trycka några gånger innan jag stiger upp. Så det brukar sluta med att Hanna får komma och dra mig upp ur sängen. Tack älskling för att du finns.

Efter att vi hade skådat Wilma i några timmar, fått på henne en pytte liten blöja och kläder så var hon så fin så.
Vi fick kvällsfika som kom inrullandes på en vagn, med mackor, the, juice och en blomma, fast det bara var vanliga mackor med skinka, ost och paprika på så vart iallafall jag jätte glad över det. Det behövdes kan jag säga, tror dock inte Hanna åt så mycket men kan förstå att hon inte var så sugen, stackarn hade knappt inte sovit något dom två sista nätterna innan vi kom in till sjukhuset.

Nu var vi redo för att bege oss till BB där vårat rum som vi kom att spendera dem längsta 4 nätterna i våra liv.
Där gick vi utmattade längs koridoren med Wilma i hennes vagn eller vad jag nu ska kalla det.
Äntligen ett eget rum, med varsin säng, eller ja jag hade en sån där jätte skön gäst säng som man kan vika ihop vid behov. Första natten sov jag relativt bra, men näst kommande nätterna tog ryggen stryk, men det var det värt.

Ja vad kan jag säga om första natten? Det var ingen dans på rosor direkt, inte för att jag hade föreställt mig det men det var så frustrerande när ingen visste vad vi skulle ta oss till för att hon slulle lugna sig. Som tur var kunde "plinga" efter en sköterska som kom för att hjälpa oss, det underlättade väldigt mycket. Klart det inte är lätt när hon har legat där inne i Mammas mage och haft det gött. För att sen komma ut där det varken är lika varmt eller skyddat.

Men redan då skämde jag bort henne, jag gick fram och tillbaka och höll henne hårt mot mitt bröst med en filt virrad kring henne. Det hjälpte men ack så jobbigt det var, men då fick jag inte vara egoistisk, utan nu var det Wilma som behövde våran hjälp, våran kärlek. Ryggen värkte men vad skulle jag göra åt det? inget, bara fortsätta försöka lugna ner henne.
Jag tyckte så synd om Hanna, jag ville inte be henne ta Wilma för en stund för jag visste hur otroligt trött hon var, men jag var tvungen, men Hanna är en kämpe och för det älskar jag henne. Det slutade med Wilma sov på Hannas bröst och jag nedanför hennes säng på en tunn madrass på golvet.

Frukost kl 08:00, vi hade gärna kunnat sova längre men vi behövde få i oss mat, näring, vätska för att få ny styrka.
Där satt en massa andra nyblivna föräldrar med deras bebis tätt brevid, alla låg i samma sorts vagnar men med olika täcken, filtar, bodysar i alla sorts färger.
Alla var utmattade men ändå lättade på samma gång. Som när man får brottas med en envis bajskorv som inte vill komma ut, men kämpar på som om det vore ett marthon. Svetten nästan rinner längs pannan och ner för kinderna... Eller kanske bara jag som har sånna problem? Okej kanske en gnutta konstig jämförelse, men så såg alla ut faktiskt.

Där satt jag och studerade alla nyblivna föräldrar, funderade hur deras födsel hade gått, hur lång tid det tog, hur länge dem skulle stanna här, en massa tankar studsade i huvudet, vet ej varför men jag är nog en liten filosof.

Jaha, vad händer nu efter frukosten då? tidigare hemma så kunde vi göra vad vi ville, men nu var ju Wilma en del av vårat liv. Nu är det hennes behov som kommer före våra, nu är hon som "bestämmer" vårat dags schema. Som jag skrev tidigare vad det stod på en av hennes bodysar, "sover inte jag sover ingen" Är hon inte nöjd så får man höra det, men våran lilla princessa är så snäll så, behövs inte mycket för att få henne att le och skratta.

Dagarna kändes så otroligt långa på BB, vi ville hem så fort som möjligt men eftersom Wilma kom ut med hjälp av en sugklocka som det heter så ville personalen vara säkra på att hon mådde bra, att hon åt och helt enkelt var pigg o alert.
Vi fick många goda råd från alla runtomkring oss.
För att vi inte skulle bli alltför tokiga så gick på en promenad ner mot fiket, tog oss en glass och pepsi för att få upp blodsockret. Förutom att titta till Wilma varannan minut så fick vi bedriva tiden med att läsa, se på film på allrummet och ta en massa kort.

En av dagarna kom Mormor och Morfar på besök, det var roligt att få se dem och se deras reaktion på Wilma. Det var så roligt för Wilma låg i hennes vagn framför Mormor som var lite snorig och förkyld tror jag, då helt plötsligt nös Mormor så hon liksom ryckte med benen så Wilma kastade upp armarna i luften, fan så rädd hon blev. Tänk er själva, där ligger man några dagar gammal och halv sover när någon plötsligt sparker i ens säng. Trots att Wilma blev så rädd var det ändå roligt, inte roligt att hon vart rädd utan själva händelsen.

Oj det blev en hel del idag med, får försöka dra ner på det, måste vara jobbigt att läsa så mycket åt gången, eller?

Livet jag har nu är den bästa tiden i hela mitt liv, tack Hanna för att du orkar stå ut med mig när jag inte orkar gå upp tidigt eller när jag inte vill sluta spela då när vi ska lägga oss. Men jag ska bättra mig, för som svärmor säger och hon har ju alltid rätt, "ni ska lägga er samtidigt som Wilma så är det inte lika jobbigt att gå upp när hon ska äta frukost" jag kan inte annat än hålla med henne, men nu på senaste tiden så har Wilma varit så duktig för hon har somnat allt tidigare mot för tidigare kvällar.

Glöm dina bekymmer, i morgon kommer nya.

Men fortsatt lika roligt att komma hem till Hanna och Wilma.
Hon är så medveten mot för tidigare, så fort jag pratar bakom hennes rygg så vänder hon sig om för att se vem som är där. Samma om jag befinner mig i ett annat rum och hon hör min röst så kollar hon mot det hållet, ja hon är ju inte döv iaf.

På tal om väder, vem far utomlands imorgon i en vecka? jo mina föräldrar, roligt för dem. Men det är lugnt så länge dem tar med någon present hem till oss. Men det är dem värda tycker jag.

Sitter här och tänker på hur jag ska fortsätta från mitt förra inlägg, kanske med att berätta när Wilma tog sitt första andetag på sin mammas bröst.

Skippar dem intima detaljerna, tror ingen vill läsa om det, alltså om själva födandet.

Under graviditeten så fick vi samma fråga flera gången om dagen, "tror du det blir en pojke eller flickca?" jag sa att jag tror det blir en flicka, vet ej varför men det kändes som det. Hanna trodde först på en pojke men sen ändrade hon sig.
Vi hade färdigt flick och pojknamn, på något underligt sätt var det lättare med flicknamnen. Vi fick ihop 5 medans bara 1 till 2 pojknamn, beroende på mig faktiskt. När Hanna eller svärmor kom med ett förslag så påminde det namnet om något jobbigt/negativt som jag inte alls ville att våran son skulle heta. Men så är det, alla vi asscoierar olika namn med något från bakåt i tiden eller händelser.

Så när hon äntligen fick komma ut från hennes mörka och ljudisolerade lilla lya till våran ljusa, högljudda, bullriga, kalla doftrika värld fäldes det tårar från hennes Mamma och Pappa som välkommnade denna lilla skapelse med öppna armar och glädje. "det är en Wilma skrek Hanna" med hennes hesa och utmattade röst, ja det är det sa jag med en glädje som jag aldrig kännt tidigare.

Där låg hon alldeles förskräckt, rädd, nyfiken och lika utmattad som hennes Mamma efter många timmar av värkar och allt som hör till födseln.

Där låg Wilma på Mammas trygga, varma bröst för att studera, utforska och lukta. Där brevid satt Pappa för att studera, lukta och utforska lika mycket tillbaka. Där låg Wilma för första gången utanför hennes egna privata bubbelpool och tänkte säkert, vad gör jag här? vad händer nu?
Ja vi tänkte nog nästan likadant. vad ska hända nudå?

Där låg hela familjen tillsammans för första gången, i en säng på Sunderby sjukhus kl: 20:37 den tjugoandra augusti 2008.
Vilken känsla det var, nu hade jag en familj att ta hand om, att skydda och älska.
Vet inte om jag riktigt har smällt ännu det hela, jo att vi har barn och allt det, men det andra. Livet framför oss, framtiden med andra ord. Finns ju så mycket att se fram emot, och mycket att inte se fram emot, beror på hur man ser på saken. T.e.x, hennes första kille, och när hon bjuder hem honom, men nåja det är ett tag dit, men alltid bra att förbereda sig.

Okej det var ett litet axplock ur Wilmas första timme, men lugn det kommer mera. Detta med att blogga är farligt, det känns nästan som en "drog" ett begär som inte går att mätta. Men det blir nog bra detta.

Glöm dina bekymmer, imorgon kommer nya.

Pappa Jonas, lycklig för att Hanna vågade komma fram o dansa med mig på hotto.

Mamma Hanna, säkert lycklig hon med för att hon kom fram o grep tag i mig för att aldrig släppa tager om mig ;)

Wilma...

Wilma är mitt allt.

Wilma är så otroligt söt!! Hon kan ligga o tjorva när hon ska sova, spotta ut tutten, ut med ena benet utanför täcket (som sin pappa) vrida på huvudet, slå med armen, jollra (inte joika som mamma sa en gång) purra om nu nån förstår vad jag menar med det, listan kan göras lång. Och gissa om man tycker det blir jobbigt efter ett tag, inte så att man lessnar på det, men vi tänker högt för oss själva, kan du inte SOMNA NU! så när man stiger upp ur sängen för att ge tutten så ligger hon bara där och ler. Och det är inget litet smile hon ger ifrån sig, ett Kodak moment so to speak.
Haha ja denna Wilma, hon ska då dra ut på det in i sista (som sin pappa).

Vad gör man då? jo man ger henne tutten, drar i hennes speldosa, som är en rosa katt, bäddar om henne och lägger sig ner för att ligga o höra hennes andetag bli långsammare och tyngre, yes! tänker vi ,eller ja den som är vaken då, oftast Hanna. 

Som det står på en av hennes bodys, "Sover inte jag, då sover ingen" haha så sant.

Givetvis betyder Hanna väldigt mycket för mig, men det går inte att jämföra med en liten "tjockis" som snart är 6 månader.
Jag älskar dem båda lika mycket.

Arrrgh! Finns så mycket som jag vill få sagt, eller ja, skrivet. Men var ska jag börja?
Kanske kronologiskt? Nej då blir det för mycket, haha.
Jag fyller i så ofta jag kan, men nya och gamla upplevelser, minnen och skratt.

Nej nu måste jag gå till sängs, är ju arbete imorgon, ska till småland och ta hand om dem små trollen.

Gnatt på er.

Glöm dina bekymmer, imorgon kommer nya.