när två blev tre

Det är underbart så som jag har skrivit många gånger tidigare.
Ångrar mig inte en sekund när jag sa till Hanna att jag vill ha barn med henne, hur vore vårat liv utan Wilma, ja det går nog inte att föreställa sig.
Visst då hade vi fortfarande varit mer fria, sett film sent på kvällen och inte behöva smyga oss in i sovrummet.

Men när man smyger in i vårat mörka och varma sovrum, lägger oss under täcket för att sova, vad hör vi då?
Jo där ligger Wilma och sover, vi hör hennes djupa men stillsamma andetag, när hon vrider sig sådär bakåt med huvudet som nästan ser omänskligt ut. Jaha där kom en lite fot upp, en prutt och en rap.

Ja då somnar jag gott, fast jag kan inte undgå att fundera om hennes framtid, våran framtid, allas framtid en liten stund. Ja ibland kan jag ligga där och filosifiera om allt möjligt, finns så mycket att se fram emot.
Brukar fundera minst 15-20 minuter, det är minimum, kan ju inte lämna en tanke utan att ha tänkt klart just den tanken.

Jag vet inte varför men Hanna har börjat snarka nu på sistone, kanske är det Wilmas fel för hon brukar snarka ibland. När Wilma snarkar är det ju så sött, men när Hanna snarkar tror man att ett tåg med 20 vagnar rullar in på perrongen.
Då är det inte så lätt att somna, försöker mycket och länge att inte bli störd av det men det går inte, aldrig i helvetet att det går. Efter ett tag så knuffar jag till henne, ingen reaktion från lokföraren, en till och lite starkare knuff gör så att hon vaknar och reser sig halvt upp och frågar vad det är som pågår därav jag svarar att du snarkar så mycket att du väcker Wilma snart. Hon lägger sig ner och somnar om på en och en halv sekund.
Vad händer då? jo samma visa igen, suck tänker jag och försöker knuffa utan att väcka henne, ibland går det, ibland inte.
Jadu Hanna, du är söt och jag älskar dig, men när du snarkar när jag själv är trött och försöker sova så kokar jag, fast jag vet att jag är en hejjare själv på att snarka, prata i sömnen och andra konstigheter jag utövar så jämnar det nog ut sig.

Känns som att jag går miste om så mycket när jag jobbar, kan börja kl: 11.00 till halv 19.30, en 40 minuters bilresa hem, äta middag halv 9. Sen är det kvalitets tid med Wilma, men det varar inte så länge innan hon ska sova, trist.
Jaf får ta igen förlorad tid när jag är ledig, jo vi får vara ledig för Ingvar.
Men om jag får bestämma min framtid så kommer jag jobba inom Kalix kommun i framtiden.
Så skönt det kommer att slippa köra 10 mil tur och retur, och för att inte tala om alla bensin kostnader som kommer att försvinna. Hoppas, hoppas.

När jag kommer hem så hänger jag av mig jackan, tar av mig skorna för att gå in till Hanna och Wilma i vardagsrummet där dem sitter o nördar sig framför den bärbara. Vem är det som tittar på Pappa när han kommer in, jo Wilma.
Där sitter hon och spärrar upp ögonen och skrattar när hon ser mig. Då vill jag bara hålla hårt i henne och aldrig släppa taget. Brukar tänka att när jag är borta över dagen så många dagar i raken att hon ska glömma bort mig, för hon är ju med sin Mamma dagarna i ända. Klart sen på kvällen och mina lediga dagar så är jag ju hemma.

Glömmer inte hennes första poop kalas, det bokstavligen var överallt, på toapappret, väggen, mattan, våra kläder, ja tillochmed på reklam bladen som låg på golvet i toaletten. Och där låg hon hur nöjd som helst, ja det kan förstå att hon var. Ja våran lilla skitunge är så söt hon, ja även när hon sprutlackerade våran toalett.

Våran stora tjej sitter nästan nu själv i soffan, golvet. Där sitter hon och funderar vad nästa steg blir? Om jag lyfter min ena arm så faller jag nog, bäst att hålla nere båda två samtidigt.

Jag brukar knäppa med mina fingrar när hon sitter i soffan för det tycker hon om, men när jag knäpper med dem ovanför hennes huvud så följer hon givetvis efter, och sen bakom hennes huvud, och när hon ska kolla bakåt så faller hon. Det låter nog elakt och grymt av mig att göra så, men vi har kuddar omkring henne så fallet blir inte så långt. Sen är det ju så himla roligt när hon ligger där på sidan så säger hon ingenting, så snäll så. 

Fast jag kan säga såhär, jag tränar hennes balans så jag hjälper henne, på ett roligt sätt.

Jag har känt glädje många gånger i mitt liv, när Hanna sa att hon älskar mig för första gången, när jag fick min första egna dator, när jag fick fast anställning på IKEA, första abborren på kastspö, ja många fler gånger.
Men inget av det ovanstående går att jämföra med när Wilma föddes.

Att bara få se Wilma kan få mig att må så bra, om jag har haft en jobbig dag på jobbet så räcker det med att få se Wilma så är allt det glömt.
Redan så märker vi drag från oss båda, sitt temprament och tjurighet har hon nog fått från mig. Som när hon suger från nappflaskan så får man knappt röra i henne, som när hon ligger lite tokigt så ska jag räta till henne, satan då säger hon ifrån på skarpen. Sen har vi när vi matar henne med morotspuré, om det går för sakta så grimaserar hon och då vet vi att vi får höjja tempot. Ska bli roligt att se när hon blir lite äldre och se vem hon är lik till utseendet, just nu är det väll mest mig vi får höra från släkt och vänner, fast en del säger att hon är lik Hanna. Ja vi får se som sagt. Sen hennes alla andra egenskaper såklart.

Livet utan Wilma hade varit så tråkigt, hon ger mig energi att gå upp till jobbet, hon ger mig hopp om framtiden, hon ger mig glädje och många skratt. Tänk att en sån liten människa kan ge så mycket fast hon inte vet om det själv.

Jag älskar dig Wilma.