när två blev tre

Mitt humör speglas till ganska stor del av vädret, är det kallt och mulet ute så stiger jag inte direkt ur sängen med ett glädjesprutt. Men är det sol däremot så känns det mycket trevligare att lämna sängen, fast den dära snooze knappen på mobilen är ju så lockande att trycka några gånger innan jag stiger upp. Så det brukar sluta med att Hanna får komma och dra mig upp ur sängen. Tack älskling för att du finns.

Efter att vi hade skådat Wilma i några timmar, fått på henne en pytte liten blöja och kläder så var hon så fin så.
Vi fick kvällsfika som kom inrullandes på en vagn, med mackor, the, juice och en blomma, fast det bara var vanliga mackor med skinka, ost och paprika på så vart iallafall jag jätte glad över det. Det behövdes kan jag säga, tror dock inte Hanna åt så mycket men kan förstå att hon inte var så sugen, stackarn hade knappt inte sovit något dom två sista nätterna innan vi kom in till sjukhuset.

Nu var vi redo för att bege oss till BB där vårat rum som vi kom att spendera dem längsta 4 nätterna i våra liv.
Där gick vi utmattade längs koridoren med Wilma i hennes vagn eller vad jag nu ska kalla det.
Äntligen ett eget rum, med varsin säng, eller ja jag hade en sån där jätte skön gäst säng som man kan vika ihop vid behov. Första natten sov jag relativt bra, men näst kommande nätterna tog ryggen stryk, men det var det värt.

Ja vad kan jag säga om första natten? Det var ingen dans på rosor direkt, inte för att jag hade föreställt mig det men det var så frustrerande när ingen visste vad vi skulle ta oss till för att hon slulle lugna sig. Som tur var kunde "plinga" efter en sköterska som kom för att hjälpa oss, det underlättade väldigt mycket. Klart det inte är lätt när hon har legat där inne i Mammas mage och haft det gött. För att sen komma ut där det varken är lika varmt eller skyddat.

Men redan då skämde jag bort henne, jag gick fram och tillbaka och höll henne hårt mot mitt bröst med en filt virrad kring henne. Det hjälpte men ack så jobbigt det var, men då fick jag inte vara egoistisk, utan nu var det Wilma som behövde våran hjälp, våran kärlek. Ryggen värkte men vad skulle jag göra åt det? inget, bara fortsätta försöka lugna ner henne.
Jag tyckte så synd om Hanna, jag ville inte be henne ta Wilma för en stund för jag visste hur otroligt trött hon var, men jag var tvungen, men Hanna är en kämpe och för det älskar jag henne. Det slutade med Wilma sov på Hannas bröst och jag nedanför hennes säng på en tunn madrass på golvet.

Frukost kl 08:00, vi hade gärna kunnat sova längre men vi behövde få i oss mat, näring, vätska för att få ny styrka.
Där satt en massa andra nyblivna föräldrar med deras bebis tätt brevid, alla låg i samma sorts vagnar men med olika täcken, filtar, bodysar i alla sorts färger.
Alla var utmattade men ändå lättade på samma gång. Som när man får brottas med en envis bajskorv som inte vill komma ut, men kämpar på som om det vore ett marthon. Svetten nästan rinner längs pannan och ner för kinderna... Eller kanske bara jag som har sånna problem? Okej kanske en gnutta konstig jämförelse, men så såg alla ut faktiskt.

Där satt jag och studerade alla nyblivna föräldrar, funderade hur deras födsel hade gått, hur lång tid det tog, hur länge dem skulle stanna här, en massa tankar studsade i huvudet, vet ej varför men jag är nog en liten filosof.

Jaha, vad händer nu efter frukosten då? tidigare hemma så kunde vi göra vad vi ville, men nu var ju Wilma en del av vårat liv. Nu är det hennes behov som kommer före våra, nu är hon som "bestämmer" vårat dags schema. Som jag skrev tidigare vad det stod på en av hennes bodysar, "sover inte jag sover ingen" Är hon inte nöjd så får man höra det, men våran lilla princessa är så snäll så, behövs inte mycket för att få henne att le och skratta.

Dagarna kändes så otroligt långa på BB, vi ville hem så fort som möjligt men eftersom Wilma kom ut med hjälp av en sugklocka som det heter så ville personalen vara säkra på att hon mådde bra, att hon åt och helt enkelt var pigg o alert.
Vi fick många goda råd från alla runtomkring oss.
För att vi inte skulle bli alltför tokiga så gick på en promenad ner mot fiket, tog oss en glass och pepsi för att få upp blodsockret. Förutom att titta till Wilma varannan minut så fick vi bedriva tiden med att läsa, se på film på allrummet och ta en massa kort.

En av dagarna kom Mormor och Morfar på besök, det var roligt att få se dem och se deras reaktion på Wilma. Det var så roligt för Wilma låg i hennes vagn framför Mormor som var lite snorig och förkyld tror jag, då helt plötsligt nös Mormor så hon liksom ryckte med benen så Wilma kastade upp armarna i luften, fan så rädd hon blev. Tänk er själva, där ligger man några dagar gammal och halv sover när någon plötsligt sparker i ens säng. Trots att Wilma blev så rädd var det ändå roligt, inte roligt att hon vart rädd utan själva händelsen.

Oj det blev en hel del idag med, får försöka dra ner på det, måste vara jobbigt att läsa så mycket åt gången, eller?

Livet jag har nu är den bästa tiden i hela mitt liv, tack Hanna för att du orkar stå ut med mig när jag inte orkar gå upp tidigt eller när jag inte vill sluta spela då när vi ska lägga oss. Men jag ska bättra mig, för som svärmor säger och hon har ju alltid rätt, "ni ska lägga er samtidigt som Wilma så är det inte lika jobbigt att gå upp när hon ska äta frukost" jag kan inte annat än hålla med henne, men nu på senaste tiden så har Wilma varit så duktig för hon har somnat allt tidigare mot för tidigare kvällar.

Glöm dina bekymmer, i morgon kommer nya.