när två blev tre

Men fortsatt lika roligt att komma hem till Hanna och Wilma.
Hon är så medveten mot för tidigare, så fort jag pratar bakom hennes rygg så vänder hon sig om för att se vem som är där. Samma om jag befinner mig i ett annat rum och hon hör min röst så kollar hon mot det hållet, ja hon är ju inte döv iaf.

På tal om väder, vem far utomlands imorgon i en vecka? jo mina föräldrar, roligt för dem. Men det är lugnt så länge dem tar med någon present hem till oss. Men det är dem värda tycker jag.

Sitter här och tänker på hur jag ska fortsätta från mitt förra inlägg, kanske med att berätta när Wilma tog sitt första andetag på sin mammas bröst.

Skippar dem intima detaljerna, tror ingen vill läsa om det, alltså om själva födandet.

Under graviditeten så fick vi samma fråga flera gången om dagen, "tror du det blir en pojke eller flickca?" jag sa att jag tror det blir en flicka, vet ej varför men det kändes som det. Hanna trodde först på en pojke men sen ändrade hon sig.
Vi hade färdigt flick och pojknamn, på något underligt sätt var det lättare med flicknamnen. Vi fick ihop 5 medans bara 1 till 2 pojknamn, beroende på mig faktiskt. När Hanna eller svärmor kom med ett förslag så påminde det namnet om något jobbigt/negativt som jag inte alls ville att våran son skulle heta. Men så är det, alla vi asscoierar olika namn med något från bakåt i tiden eller händelser.

Så när hon äntligen fick komma ut från hennes mörka och ljudisolerade lilla lya till våran ljusa, högljudda, bullriga, kalla doftrika värld fäldes det tårar från hennes Mamma och Pappa som välkommnade denna lilla skapelse med öppna armar och glädje. "det är en Wilma skrek Hanna" med hennes hesa och utmattade röst, ja det är det sa jag med en glädje som jag aldrig kännt tidigare.

Där låg hon alldeles förskräckt, rädd, nyfiken och lika utmattad som hennes Mamma efter många timmar av värkar och allt som hör till födseln.

Där låg Wilma på Mammas trygga, varma bröst för att studera, utforska och lukta. Där brevid satt Pappa för att studera, lukta och utforska lika mycket tillbaka. Där låg Wilma för första gången utanför hennes egna privata bubbelpool och tänkte säkert, vad gör jag här? vad händer nu?
Ja vi tänkte nog nästan likadant. vad ska hända nudå?

Där låg hela familjen tillsammans för första gången, i en säng på Sunderby sjukhus kl: 20:37 den tjugoandra augusti 2008.
Vilken känsla det var, nu hade jag en familj att ta hand om, att skydda och älska.
Vet inte om jag riktigt har smällt ännu det hela, jo att vi har barn och allt det, men det andra. Livet framför oss, framtiden med andra ord. Finns ju så mycket att se fram emot, och mycket att inte se fram emot, beror på hur man ser på saken. T.e.x, hennes första kille, och när hon bjuder hem honom, men nåja det är ett tag dit, men alltid bra att förbereda sig.

Okej det var ett litet axplock ur Wilmas första timme, men lugn det kommer mera. Detta med att blogga är farligt, det känns nästan som en "drog" ett begär som inte går att mätta. Men det blir nog bra detta.

Glöm dina bekymmer, imorgon kommer nya.