när två blev tre

Ja för det är rena öken där, förutom att plocka returer det vill säga kunder som lämnar sånt som dem ångrar sig om och så vidare, så finns det inte så mycket att göra i kassan, justja det är ju om kassalinjen jag pratar om.
Har en tendens att inleda en konversation utan att först säga vad eller vem jag pratar om, kan bli rätt så roligt och tokigt.

Kommer ihåg en gång när jag och Hanna var på väg till Ikea om jag inte minns fel, ja vad ska man annars göra i Haparanda? Iallafall så diskuterade vi om Sangis grillen och om hur det ser ut invändigt, men jag tänkte på 11:ans och Hanna på Sangis grillen, så när hon förklarade en sak så fatta jag inte hur hon menade, för jag hade ju mina tankar på fel ställe, så där gorma vi till varandra i säkert 10 minuter tills jag sa, men inte fan finns det nån sån på 11:ans, och Hanna svarade, men jag PRATAR om Sangis grillen och där innan hade jag nästan "dumförklarat" Hanna att hon har dåligt minne.

Ja så kan det gå när två personer tänker på två olika platser.

På tal om Haparanda av alla ställen så kan jag dela med mig av hur jag fick jobb på Ikea.

Det hela började som med alla jobb, eller ja dem flesta om man nu inte har några kontakter eller trådar man kan dra i att jag skickade in en ansökan till Ikea. Först så var jag inte sådär himla brydd om att Ikea skulle komma till Haparanda och att dem sökte folk dit, men det var min Far som tryckte upp Hb (Haparandabladet) rakt i fejset på mig och sa, "skicka en ansökan till Ikea nu och inte imorgon"
Så efter några veckor så började intervjuerna, om jag inte minns helt fel nu så var jag en av cirka 3000 tusen ansökande.
Jag hade varit nervös på tidigare intervjuer, men dessa intervjuer var så kallade gruppintervjuer, där satt jag med 4-5 andra ivriga och minder ivriga sökande.
Så jag tänkte att nu är det bara att visa framfötterna och inte sitta där som en potatissäck.

Men det var inte över efter första intervjuen, dem var tvungen att gallra så det blev en andra gruppintervju, hade tur för det var mer än en som inte riktigt var förberedd eller sugen på att jobba för Ikea, så dem som inte tog för sig ökade bara mina egna chanser att övertyga att jag var rätt man för jobbet.

Sen kom en lång väntan sommaren 2006, tankarna rusade, hoppet hoppade hopprep och jag sprang för att kolla till mobilen om någon hade ringt, men inte det.
Då ljöd ringsignalen i mobilen och tog upp den, såg att det stod "hemligt nummer" på displayen, fan nu är det dem som ringer, vad ska jag säga sa jag till Hanna och min bror som var där vid tillfället.
Svarade och en kvinna presenterade sig, ja du jonas, du verkar vara rätt för oss och du gjorde bra ifrån dig på intervjuerna, ja något sådant sa hon. Hon frågade om jag vill jobba för Ikea, självklart vill jag det svarade jag åt henne.

Den känslan jag hade efter det samtalet gjorde sommaren 2006 till en av dem bästa sommrarna jag upplevt.

Så jag ångrar inte att jag skickade iväg den där ansökan som min far tjatade om.

Måste bara skriva några rader om min dotter.

När jag kom hem så såg jag Wilma ligga i hennes säng, slängde av mig ytterkläderna för att gå in till henne, sa som jag alltid brukar säga till henne när jag kommer hem, heeeej med ett leende på läpparna, och som alltid skrattar hon när hon ser mig, det skrattet och hennes ögon för mig att må så otroligt bra.
Det får mig att verkligen på gott humör igen, för på Ikea finns det alla sorts människor.

Jag vill skicka en E-ros till alla mina kollegor, för det är dem som förgyller min dag på Ikea, tack vare dem får jag alltid många goda skratt, humor och skratt är livsviktigt på en arbetsplats.

Glöm dina bekymmer, i morgon kommer nya.